|
|
|
|
       |
Syrisk-ortodoxa kyrkans historia
Den Syrisk-Ortodoxa kyrkan ser sig som företrädare för den apostoliska traditionen och har aposteln Petrus som sin förste patriark.
När Petrus lämnade Antiokia år 40 för att bli biskop i Rom efterträddes han av Ignatius som var biskop i Antiokia fram till sin död år 107.
Som Patriarken Ignatius efterträdare bär de Syrisk-Ortodoxa patriarkerna av Antiokia ärenamnet ”Mar Ignatius”.
Till Antiokia sökte sig även flertalet andra apostlar och med tiden blev staden en av kristendomens mest betydelsefulla säten, härifrån spred sig sedan kristendomen österut mot Edessa och Nsibis.
Antiokia nådde dock sitt förfall som började med de många teologiska striderna på 300, 400 och 500-talen.
Jordbävningar, samt de persiska och arabiska invasionerna bidrog också till stadens förstörelse. |
|
| De ekumeniska koncilierna |
Det uppkom flera ekumeniska koncilier under de första århundradena efter Kristus födelse och det första hölls år 325 i Nicea.
Detta kyrkomöte gällde förhållandet mellan Fadern och Sonen inom Treenigheten och frågan om förhållandet mellan Kristi gudomliga och mänskliga naturer.
Arius från Alexandria företrädde en kontroversiell lära i denna fråga och detta ekumeniska möte hade sammankallats av Kejsare Konstantinopel som såg detta som ett hot mot sitt rikes enhet.
Under mötet bannlystes Arius med sina anhängare och hans lära fördömdes.
Man antog också vid detta möte en dopbekännelse som blev ursprunget till den nicenska trosbekännelsen.
Det andra ekumeniska konciliet hölls i Konstantinopel år 381 och gällde enheten och självständigheten i Kristi båda naturer (se nedan).
Det tredje ekumeniska konciliet hölls i Efesos år 431 och gällde Maria som gudaföderska eller ej.
Här ifrågasatte Patriarken av Konstantinopel beteckningen ”gudaföderska” på Maria.
Eftersom Nestorius skilde mellan gudomligt och mänskligt hos Kristus, så påstod han att Maria endast hade fött den mänskliga naturen hos Jesus.
Den gudomliga naturen hade i stället tagit sin boning i Jesus först vid födseln.
Patriarken av Alexandria, Kyrillos, företrädde å sin sida en annan tanke.
För honom var Kristi gudomlighet det betydelsefulla, men han såg också Kristus som en fullkomlig människa, men en mänsklig själ och utan synd.
Han ville främst visa på naturernas enhet.
Om Nestorius pekade på självständigheten mellan naturerna så pekade Kyrillos i stället på enheten dem emellan.
Resultatet av mötet blev att Nestorius fördömdes och fördrevs i exil.
Beteckningen gudaföderska uppehölls.
Nestorius anhängare som inte accepterade detta beslut tvingades österut, där de förenade sig med den öst-syriska kyrkan.
Nestorius själv dog 451 i Egypten.
Ett halvsekel senare förklarade den öst-syriska kyrkan att de godtog Nestorius lära och bröt sig därmed ur den ortodoxa gemenskapen.
De kallades därför också för den nestorianska kyrkan.
De teologiska stridigheterna kring Kristi naturer var dock inte avslutade i och med Efesoskonciliet.
Kejsaren sammankallade till ett fjärde ekumeniskt koncilium som hölls år 451 i Kalcedon.
Patriark Dioskuros kom att efterträda den avlidne patriarken Kyrillos.
Påven i Rom, Leo, hamnade i kollisionskurs med patriark Dioskuros.
Påven Leo hävdade existensen av två naturer i en fullkomlig enhet medan Patriarken Dioskuros menade att Kristus vid människoblivandet hade en gudamänsklig natur som hade framgått ur två naturer och att de båda naturerna var förenade utan skillnad, förvandling eller sammanblandning.
Det ekumeniska konciliet i Kalcedon antog och erkände Dioskuros beskrivning av Kristus natur.
Han fördömdes däremot för sin ståndpunkt och för att han ifrågasatte Påven Leo.
Dioskuros anhängare var missnöjda med koncilie beslutet och det ledde till att de orientaliska kyrkorna, valde att gå sin egen väg.
Den kejserliga makten var närvarande vid alla koncilier.
Faktum var att kejsarens egna intressen och rikets enhet gick före de teologiska frågorna.
Exempelvis utsattes miafysitiska anhängarna dvs. de orientaliska kyrkorna för förföljelser av kejsar Zeno under 480-talet.
Kejsar Justinianus kallade till ännu ett koncilium i Konstantinopel 553.
Han ville också gå miafysiterna till mötes.
Men då var splittringen redan ett faktum och därför misslyckades ansträngningarna att ena kyrkan.
De orientaliska kyrkorna hade byggt upp en egen hierarki och stod nu självständiga gentemot Rom och Konstantinopel.
Däremot fortsatte förföljelserna oavbrutet och utan slut.
Idag är alla ortodoxa kyrkor eniga om missförstånden på 400-talet och anser sig inte skilja sig åt teologiskt.
Med anledning av detta anser man inte att det längre föreligger några hinder för att acceptera varandras nattvard och ingå i en Pan-ortodox kyrka. |
|
| Kyrkans blomstringstid och kända teologer |
Under 500-talet framträdde flera stora personligheter inom den Syrisk-Ortodoxa kyrkan t ex. Philoxenos av Mabbug, Jakob av Serug och Johannes av Efesos.
På 630-talet välkomnades de arabiska erövrarna av de Syrisk-Ortodoxa som fick bättre levnadsvillkor under de nya härskarna än vad de hade under bysantierna och perser.
Araberna gav den Syrisk-Ortodoxa befolkningen namnet ”bokens folk” och den följande tiden blev en expansionsperiod för den Syrisk-Ortodoxa kyrkan.
Den Syrisk-Ortodoxa populationen kom att få höga, betydelsefulla ställningar i samhället under de nya arabiska härskarna.
Jakob av Edessa som levde i början av 700-talet kom att bli en av de stora personligheterna inom den Syrisk-Ortodoxa kyrkan.
Han var teolog, filosof, historiker och tolkade svåra teologiska texter.
Den Syrisk-Ortodoxa kyrkans teologer gjorde betydande insatser vid förmedling av det klassiska grekiska arvet till araberna.
När bysantierna år 966 intog Antiokia kände sig den Syrisk-Ortodoxa kyrkan hotad.
Den syrisk-ortodoxe patriarken valde att flytta den Syrisk-Ortodoxa kyrkans säte till Amid, dagens Diyarbakir.
På detta sätt markerade han att han kände sig tryggare på arabiskt territorium.
Under 1000-talet förflyttades patriarkatet vidare till Deir al-Zafaaranklostret vid provinsen Mardin.
Under 1100- och 1200 talen nådde den Syrisk-Ortodoxa kyrkan sin storhetstid.
Inte mindre än 20 metropolitdömen med över hundra stift stod under patriarken.
Stiften var fördelade över Mindre Asien, Syrien, Mesopotamien, Indien och Cypern.
Städerna Damaskus, Tegrit, Jerusalem, och Aleppo utvecklades till Syrisk-Ortodoxa centra och klostren producerade såväl teologisk som profan litteratur.
Biskop Dionysius, vars ursprungliga namn var Gregorius bar Salibi, levde under 1100-talet och var en stor teolog med ett brett ämnesregister.
Han författade ofantliga kommentarer till Gamla och Nya Testamentet och böcker om kyrkofäderna.
Några av hans verk är ett Teologiskt kompendium, en avhandling om Guds försyn och skrifter kring den Nicenska trosbekännelsen från år 325.
Dionysius lämnade efter sig kritiska kommentarer till islam, judendomen, nestorianism och efterkalcedonier.
Han skrev även en hel del dikter och en krönika över sin samtid.
Väl förtjänt har han kallats 1100-talets stora stjärna.
Bland den Syrisk-Ortodoxa kyrkans kända personligheter bör man nämna maphrianen (patriarkens ställföreträdare) Gregorius Sabul Faraj som pga. sin judiska härkomst kom att kallas för Bar Hebraeus.
Bar Hebraeus var en mångsidig person och hans författarskap är det mest omfattande i hela den Syrisk-Ortodoxa litteraturen.
Han var väl insatt i flera kunskapsområden såsom astronomi, matematik, lingvistik, filosofi, juridik, medicin, historia etc.
Han var framförallt en duktig teolog och skrifttolkare.
I slutet av 1200-talet framkom att mongolerna i sina kontakter med den öst-syriska kyrkan visat en positiv uppskattning av kristendomen.
När mongolerna officiellt 1295 övergått till islam hårdnade attityden. |
|
|
| Den svåra tiden |
Den största katastrof som mötte den Syrisk-Ortodoxa Kyrkan var när mongolerna utsatte de Syrisk-Ortodoxa och andra kristna för systematisk massaker.
De få överlevande bland de Syrisk-Ortodoxa tog sin tillflykt till höga bergsområden och grottor.
Dödsstöten mot den blomstrande kyrkan kom när Timur Lenk år 1394 beordrade en massaker mot de Syrisk-Ortodoxa och lät rasera deras kyrkor och kloster.
Det blev omöjligt för kyrkan att upprätthålla någon ordning mellan stiften och med detta följde en fattigdom och okunnighet som kom att förslava kyrkan en lång tid framöver.
Den ene fienden efterträdde den andre.
Efter mongolernas förföljelser följde turkarna, som efterföljdes av ottomaner.
De Syrisk-ortodoxas antal minskade ständigt och först i mitten av 1800-talet lyckades kyrkan bromsa den nedåtgående trenden som inneburit en 600 årig mörk tidsperiod.
De första tecknen på krafttag, i den Syrisk-Ortodoxa kyrkan, visade sig när den dåvarande patriarken startade en skola för pojkar i Deir al-Zafaran klostret.
Undervisning hölls av präster inom det Syrisk språket, arabiska och skrivkonst.
Detta fick god respons bland folket och fler kloster gav undervisning till det Syrisk-Ortodoxa folket.
I slutet av 1800-talet inleddes en katolsk och protestantisk missionsverksamhet bland det Syrisk-Ortodoxa folket.
Till en början gav det stora möjligheter för den Syrisk-Ortodoxa kyrkan och folket.
De fick god hjälp av missionärerna men det visade sig också att detta medförde en stor förlust av egna trosanhängare.
Svärdets år är en av de stora tragedier som det Syrisk-Ortodoxa folket drabbats av i modern tid.
De föll offer för den turkiska armen och en massaker som innebar en stor förlust för den Syrisk-Ortodoxa befolkningen.
Även armenier fick sätta livet till och detta svärdets år var ett folkmord.
Trots det som hände då har det än idag inte officiellt erkänts som ett folkmord.
Varje år firas minnet av de döda med hymner, sånger och föredrag. |
|
|
Källor:
Cetrez, Ö. (1998). Syrisk-Ortodoxa Kyrkan – En religiös och kulturell symbol.
Martling, C., H. (2000). Gud i Orienten. |
|
|
|
|
| © Copyright Ungdoms
Initiativet 2004-2008. All rights reserved. |
|